Install Steam
sign in
|
language
简体中文 (Simplified Chinese)
繁體中文 (Traditional Chinese)
日本語 (Japanese)
한국어 (Korean)
ไทย (Thai)
Български (Bulgarian)
Čeština (Czech)
Dansk (Danish)
Deutsch (German)
Español - España (Spanish - Spain)
Español - Latinoamérica (Spanish - Latin America)
Ελληνικά (Greek)
Français (French)
Italiano (Italian)
Bahasa Indonesia (Indonesian)
Magyar (Hungarian)
Nederlands (Dutch)
Norsk (Norwegian)
Polski (Polish)
Português (Portuguese - Portugal)
Português - Brasil (Portuguese - Brazil)
Română (Romanian)
Русский (Russian)
Suomi (Finnish)
Svenska (Swedish)
Türkçe (Turkish)
Tiếng Việt (Vietnamese)
Українська (Ukrainian)
Report a translation problem




När han startade CS blev det snabbt kaos. Hans aim var opålitligt och hans game sense var nästan obefintlig. “Jag tar B,” sa han självsäkert – och sekunder senare var han först död utan att ha sett någon.
Det värsta var ändå hur han var som lagkamrat. Han blev snabbt tiltad, skyllde ifrån sig och klagade på alla andra. “Vad gör ni ens?” kunde han säga, trots att han själv gjort bort sig.
Att spela med Filip kändes mest frustrerande. Spelet blev stressigt, rörigt och långt ifrån kul.
Den där blicken in i kameran? Filip tog det personligt.
Han började träna bröst varje dag, köpa för tajta linnen och öva på “förförisk blick” i spegeln. Varje ny video kändes som ett privat meddelande.
“Han tittar på mig,” viskade Filip andfått framför skärmen.
Vännerna skrattade.
Filip log bara drömskt.
“Snart,” sa han.
“Snart är det jag och Lizzard.”